Nostalgi

Något annat som händer när man ramlar på gamla pratstunder man haft med folk som sedan fallit ur sitt liv är att man minns saker.
Minns stunder man suttit och skruvat på sig i väntan på reaktionen på det man just skrivit, möten som springer förbi i minnet och den stora frågan om varför allt så abrupt fick ett slut.

En känsla av skuld.
Av skam, av att det faktiskt, rent och skärt, var Mitt Fel.
För att jag inte sa som det var.
Bland annat.
Att jag var rädd, att jag ville komma undan för att inte fastna.. För att inte känna, för att inte falla.
Så mycket annat flög i våra respektive världar, mer än vi kunde bära, mer än vi borde bära, men ändå mitt slingrande undan.
Tills beslutet blev ditt.
Och jag stod ensam kvar.
Så länge sen nu, ändå så tydligt när man läser alla ord som slängdes fram och åter.
Jag hoppas verkligen att allt är bra med dig, Amiralen.
Jag hoppas verkligen att allt löst sig till det bästa.
Och jag hoppas att du vet att du var mig nära,
farligt nära ibland.








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0