Firemonkey

Ja, jag vet att det är sent. Klockan är över ett och jag har knappa två aktiva arbetstimmar kvar på mitt långpanne-pass, men kände ändå att jag måste skriva ett inlägg.

För det är just nu som andan faller på. Såhär sista timmarna.. Även om om fingrarna är allt för trötta för att träffa tangenterna rätt så är det just i dessa lägen som man drar igång.
Skriver.

Bloggar.

Mailar.

Eller helt enkelt söker och läser ett helt litet gäng c-uppsatser.

Fast ögonen går isär (speciellt svårt ord att skriva när man är trött tydligen, ögonen)

Man läser ett halvt stycke. Lider, för det kostar på SÅ mycket att koncentrera sig. Men man vill ändå. Kanske på grund av att tröttheten fått alla röster i mitt huvud att tystna, och att man äntligen kan ta in vad som står med blankt sinne.

Om nu något fastnar.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva att jag blev rädd.

Bekänna helt enkelt.

En gång i världen skrev jag vansinnigt mycket. Jag älskade, och har alltid älskat, leken med orden, språkets dans, och speciellt den cyniska och lite bittra satir många på senaste tid strött över nätet så väl..

Jag gör fortfarande små försök. Även om jag inte tar mig tid eller energi så ofta som jag vill.

Hur som helst så känns det som om jag tappat. Jag har tappat vokabulär, har tappat utryck.. helt enkelt tappat verbal förmåga.

Mitt främsta vapen.

Jag läser text publicerat av kunniga, pålästa människor. Pratar med folk, läser artiklar.. Och känner att jag inte riktigt platsar längre.

Kanske är det den kaxiga odödligheten som besitter varje tonåring som till slut givit upp och släppt taget, men det känns som något värre..

Som när jag idag blev tvungen att gå och slå upp ett ord.

Ett ord av den typen jag för ett eller ett par år sedan hade älskat och åtminstone låtsats bemästra..

Idag gick det inte. Som så ofta på senare tid.

Men seriöst? Vem använder egentligen ordet Semaforera?

Kanske inte ska vara så rädd?

Eller??