Firemonkey

Kvalitet, öppenhet och integritet
Läste just en lokaltidningsartikel som gjorde mig både konfunderad och en smula upprörd.

Umeå universitet vill förbjuda all ljud och bild-upptagning av undervisningen. Det uppgivna skälet är att vissa läsrare och vissa elever tycker att det stör.
Uttalandet kommer från Chatarina Larson, som är universitetsjurist vid Umeå universitet.

När jag läser detta blir jag mycket skeptisk. Detta på grund av en mängd skäl.
Jag har till att börja med viss insikt i hur väl elever vid Umeå universitet för fram sina åsikter, och för att uttrycka det milt så är det inte många av de 28 464 studenterna som jag varit i kontakt med som gör sina röster hörda ens i de allra viktigaste frågorna.
Jag förutsätter således att en än mindre del skulle delge sin åsikt ända upp till universitetets jurist i en nyligen uppkommen ”debatt” angående ljud och bildupptagning.
Vad Chatarina har som grund för sin åsikt är därför oklart, men också, vilket mitt resonemang ska visa, till viss del orelevant.

På universitet runt om i världen används idag den ”nya” teknologin i högre och högre utsträckning. Undervisningen blir mer och mer flexibel och på många sätt mer och mer lätttillgänglig.
Allt du behöver för att skriva din uppsats från en strand i fjärran land eller göra grundlig research inför ett projekt är grundligt förarbete, en laptop och uppkoppling. Detta höjer enligt många av dagens analytiker, och så även mig själv, kvaliteten på utbildningen avsevärt.

Att erbjuda hela eller delar av undervisningen tillgänglig online har inkorporerats ända sedan den allra första kurshemsidan och tillåter studenterna att ta del av studiematerial när och där de för tillfället befinner sig.
Detta tillåter studenten inte bara att själv välja var materialet ska studeras, men uppmanar också till mer eget ansvar.

I min egen undervisning, (främst tänker jag på de delar jag inte läst vid Umeå universitet) har ofta delar eller hela föreläsningar lagts ut på nätet. Ibland av någon omtänksam student (ofta ivrigt påhejad av läraren) ibland av läraren själv och ibland av något av de stora lärosätena i andra länder. Jag, och de studiekamrater jag har talat med, har alltid funnit detta extremt hjälpsamt, speciellt med tanke på att man till exempel vid sjukdom eller annan typ av frånvaro riskerar att missa mycket lite av det genomgångna materialet, men också med tanke på att man lätt kan gå tillbaka och lyssna/titta på de delar av en föreläsning som man funnit komplicerad, igen.

Så vad var då argumentet för ett förbud?
Att det stör. Jag full förståelse för om både föreläsare och elever upplever det som störande om stora delar av en klass ska göra sina egna upptagningar av föreläsningen. Dock är informationsspridning idag lättare än någonsin förut, och att en eller två elever sköter upptagningen och sedan erbjuder resten av klassen, (samt eventuellt övriga studenter/allmänheten) tillgång till detta material är en lösning som vilken lågstadieklass som helst skulle kunna fundera ut.
Således faller störningsargumentet platt.

Varför vill då Umeå universitet, egentligen, införa detta förbud?
I detta kan vi bara spekulera, men jag föll själv in i samma tankar som många av kommentatorerna av artikeln. Kanske är det så enkelt att Umeå universitet är rädd för det direkta jämförande som, i termens sanna mening, öppna föreläsningar erbjuder. Att den fasad av ”högkvalitativ utbildning i ett internationellt klimat” som man använder i sin marknadsföring ska bli synad i sömmarna. Kanske är man rädd att ens studenter, när de ges en möjlighet att utvärdera och jämföra föreläsarna gentemot andra ska vakna och kräva bättring i en högre takt än tidigare?
Jag säger inte att så är fallet, men tanken slår en skrämmande snabbt.

I tillägg till denna diskussion uppkommer alltid frågan om lärarens integritet. Risken för att bild, ljud och video ska håna, förtala eller på annat sätt medföra obehag för föreläsaren som person är alltid överhängande. Alla gör vi bort oss, och vi vill inte att detta ska bli tillgängligt för allmänheten i en sånt professionellt sammanhang som universitetet faktiskt ska vara. Naturligtvis inte.
Men vi måste dock betänka följande; Föreläsaren har i uppdrag att utbilda studenter i ett ämne han eller hon är duktig i. Det är ett uppdrag i en professionell miljö. Även om dessa studenter inte direkt betalar för sin utbildning, så investerar de ändå en enorm mängd av både tid och pengar på att följa undervisningen.
Att göra antagandet att dessa studenter är vuxna människor kanske inte är självklart, men ändå rimligt.
Således handlar integritetsproblemet närmast om föreläsarens förmåga till en professionell relation till sina studenter, samt om kommunikation, båda stora inslag i den arbetsbeskrivning som vilken lärare som helst har.

Anledningen till att tillträde till vissa föreläsningar i fysisk form är begränsade till studenter med de rätta förkunskaperna, och ibland endast till de som läser kursen är oftast dels fysisk platsbrist samt att de utomstående ej ska störa undervisningen på grund av för låga förkunskapskrav.
Inget av dessa argument är gångbara i den här debatten.

Alltså finns det inget som rent direkt hindrar spekulationerna kring den egentliga orsaken till Umeå universitets ståndpunkt i frågan. Att tillåtande av, och i vissa fall regelförfattande kring, ljud och bildupptagning av undervisning inte handlar om en negativ förändring, utan snarare ett välbehövligt och efterlängtat kliv framåt för ett ungt kämpande lärosäte, torde dock vara uppenbart.
Även för Chatarina Larson.

---

---

---

---