Firemonkey

I brist på alla former av nyhetsmedier blir jag sittande och läser offlineversionen av en barndomsväns blogg som av någon anledning sparats i en flik av min webbläsare igår kväll.
Följer hans tågresa från huvudstaden till uppväxtkvarteren, förundras över den musik han listar och läser bildtexter till bilder jag inte kan se.
Han verkar ha lyckats.
Om man nu kan bedöma något sådant.
Har mycket av det där som vi alla jagar.
En skön (om än trång och enligt honom själv stökig) lägenhet med bra läge, jobb och planer, en flicka vid sin sida och äventyr både framför och bakom sig.
Han har fått nationell medial uppmärksamhet, blivit en av dessa allmän-kändisar. Ni vet dom som inte är töntiga B-kändisar skränande i krogköerna kring stureplan, men ändå ett ansikte som folk känner igen.
Någon man tycker sig känna trots att man kanske aldrig träffat personen.
Någon som helt enkelt verkar vara en bra människa.
Jag vet att han är det. (Eller åtminstone var det, på den tiden vi kunde kallas bästa polare.)
På något sätt är jag stolt över honom.
För att han förtjänar det.
För han verkar så lycklig.
För han gått sin egen väg.
Grattis Stefan!