Firemonkey

Efter en fantastiskt rolig om än lite trött kväll i Gävle hos flickans syster,
(-Ni vet hon. Ja just det, hon ja.)
har man nu anlänt i sin uppväxtstad.
Posten är läst, tidningen skummad och dagens första koppar svarta guld svalda.
En snabb genomgång av virusskydd och uppdateringar på moderns dator, sen var det ju böckerna som skulle hägra.
Av någon anledning dröjer jag mig kvar.
Det är något jag missat, något jag glömt.
Har jag lovat att höra av mig till någon, inte betalat någon räkning, var kommer denna känsla ifrån?

-eller är det bara de retsamma frågetecknen från gårdagen som krafsar runt i min hjärnbalk?

-som hur vissa alltid har ett visst leende genom åren medan andra likt en sällsynt blomma är vacker på så många sätt genom tidens gång? (Frågan är väl alltid när blomknoppen når sin fulla blom? När den är som vackrast och när den oundvikligt slutar öppna sig för att så stråla skönhet till den dag kronbladen börjar hänga och färgen blekna...)
-som hur två fingrar och få ord kan ge en så levande förklaring att man kiknar av skratt,
-som hur ensamhet och händelselöshet kan göras till en fantastisk bok,
-eller helt enkelt hur en vild otämjd vilja ska kunna överleva drömmar och krav från en värld målad av densamma..?