So how was your day?
Ligger i sängen och är förbannad.
På mig själv mest kanske, men kanske även lite på världen.
Vafan.
Här sätter man sig tidigt på dagen i bibblan, finans-böcker i högsta hugg, fullt batteri i laptopen och nog koffein att döda en get i systemet.
Efter 3 timmar konstaterar jag: Bildsortering. Backup av filer. Ett stycke tomt textdokument.
ETT jävla mail skrivet. Finansböcker orörda. Starkt jobbat.
Tar min tunga väska och knallar ut i snålblåsten. Det är 16 förbannade grader och till och med palmerna ser ut att frysa.
Flipfloppsen fastnar i kullerstenen och jag är på väg att göra ett ytterst graciöst svanhopp ut över trapporna framför universitetet.
Grymtar lätt och förundras föga när trafikljuset slår om till rött just som jag når gatan. Femhundra ettriga efterjobbetförbannade Portugiser i små buckliga bilar susar förbi mig.
Jag traskar in på affären närmast min gata på väg hem.
Biffjävel, svamp och gräddsås med wokkade grönsaker och pasta ser ut att bli räddniningen.
Guess what?
Dom har inget kött. Nope, nada, inget!
Svamp? Inte ens i buljongform. Grönsaker? Jo visst. Frysta ärtor och den äckliga jävla grönsaksblandning som möjligtvis lyckas komma upp i nivån "föda" sista dagen i månaden när kylen pajat och ölen är slut.
Knatar vidare till nästa affär.
Omväg.
Står 15 minuter framför charkdisken i väntan på att det praktarsel som är anställd där ska vända sig om från den lilla köttbit han putsar och betjäna någon av de tre andra kunder som står före mig i kön.
Snappar åt mig ett paket dyr kycklingfile istället och står sedan säkert 10 minuter vardera och svär åt avsaknaden av svamp samt buljong. (inte ens på burk)
Köper en löjligt dyr påse som möjligtvis skulle kunna liknas vid wookgrönsaker om man var blind och åt genom sugrör.
Får ett upplyftande samtal från min lägenhetskamrat som upplyser mig om att dom faktiskt har svamp på burk (logiskt placerad brevid kryddor och pålägg, i motsatt ände av butiken i förhållande till andra konserver)
Hon lyckas också klämma ur sig att det spöregnar floder ute.
Grattis säger jag surt åt min dator i väskan samt de 3 böcker som inte fick plats.
Väl hemma bjuds jag visserligen på soppa (vilket troligen var skiljelinjen mellan fortsatta strapatser och ett låångt varmt skönt bad med en inkopplad hårtork.) men tvingas senare inse att jag faktiskt inte kan maila ut ett tomt dokument till mina gruppmedlemmar.
Det tar 3 timmar att renskriva en knapp A4.
Den Tysk/Österikiska armen invarderar och som vanligt är samtalsformen "vara så långt ifrån varandra som möjligt och skrika" samt tillbehörligt slammer med diverse porslin akompanjerat med tyska industrinyheter på högsta volym via intenet.
Går i säng och slår charmigt huvudet i väggen när jag ska stänga dörren.
Släcker lampan och slår upp locket till datorn för att kunna snubbla mig fram till sängen som en kryssande ubåt förbi ett hav av halvupppackade prylar samt kursliteratur som för allt jag vet bara innehåller tomma sidor eller text på hibreiska.
Bara kolla den där länken.
Snabbt gjort.
Kollar vilka som är vakna på msn. Ser att en mycket kär vän har lagt ut sin bloggadress som jag tappat bort i datorbytet.
Sparar den och skummar snabbt igenom ett par inlägg.
Ok då, säger jävulen på min axel. En blogg till kan du kolla.
Väljer så klart den här JÄVELN.
Jag menar; va fan!?
Vad är det som är så förbannat roligt med att ligga och läsa om en arrogant malande stockholmsunge med ett jobb som suger och en förkärlek till evigt uppesittande och förnedringskrökande?
Höra om hur jävla trött han är varenda morgon, hur full han var/kommer att bli i helgen och hur jävla desperat oförmögen han är att skaffa sig en flickvän?
Seriöst?
Borde jag inte värdera min tid liiite mer än att ligga och plöja igenom de 18 lika menlösa inlägg jag missat på senaste tiden. Tills jag läst dom alla. Varenda fyrahundra-fucking-vad-det-nu-är..
Tydligen inte.
Det är tydligen så förbannat jävla intressant att jag är tvungen att skriva någon form av hyllningsinlägg till tönten, och till på köpet måste jag oxå klaga lika förbannat mycket som han på hur jävla jobbigt allt är och hur trött jag är.
Vad i helvete?
Hoppas på att vakna imorgon, inse att portugisiska faktist GÅR att lära sig, att föreläsarna pratar om saker jag kan begripa och det rullar underbara stora vågor bara ett par minuter från min bostad.
För det är faktiskt så jag har det.
Egentligen.
Oddsen på att jag ska inse detta 09.30 imorgon när jag med skrikande däck korsar fyra filer baklänges i panik för att hinna till föreläsningen?
-I'll leave that one open..
Kommentarer
Trackback
